Morgonen tillhör natten

Ibland tycks det som en grundlag att vi ska slitas isär och föras ihop. Kärlekens största utmaning är kanske sårbarheten. Genom den löpande linjen av liv finns en konstant ton av vilsenhet och längtan. Går det att vara hel? Hur långt och hur länge räcker en, och bara en, människa?

Ljuset bryter fram mellan natt och gryning. Himlen stretar emot. Dagen hittar inte sin temperatur. Hjärtat slår, likt en trumma.

Ibland har vi tur. Stegen från våra vindlande balansgångar fylls igen av vatten och närande beröringar. Vi överger vakten och låter oss upptas medan skuggorna växer sig långa. Ibland finner vi strategier för att hantera den dova tonen. Närhet kommer som glesa regndroppar. En människas hela tyngd.

Det är märkligt att vi behöver stöd för att nå längre än vad kroppen förmår.
En bordsyta, ett handtag, en axel. Där du inte når ensam kan en annan människa fylla på och med sin närhet överbrygga avståndet. Vi hittar dessa kontaktytor hos varandra. Vi bygger envetet våra relationer med en flackande insikt om förgänglighet.

Samhörighet. Rum med skiftande konturer, vandrande färger. Stunder som omfamnar sig själva, cirkulära i sin tid. Ögon som sluts och levande vilar.

text: Lisa Hjortek

http://www.casiabromberg.com/files/gimgs/1_nau_v2.jpg
ÖPPETTIDER NAU GALLERY
tis-fre 12-18, lör 12-16